Böcker i kartonger är inte döda drömmar.
De är vilande mod.
Jag ska berätta lite om hur jag blev som vuxet maskrosbarn (hur jag blev ett maskrosbarn finns att läsa i den bok jag nu ska berätta lite om). "När jag blir stor ska jag bli lycklig"
I samband med mitt livs värsta ögonblick, i den stund de sa att min vuxne son antagligen inte skulle överleva, så blev det så tydligt för mig att jag bar allt för mycket på mina axlar. Jag var tvungen att göra mig av med min största belastning, min barndom!
Jag började skriva, raderade, började om, raderade.
Varje mening kändes som att jag stod spritt språngande naken på ett torg. Jag klarade inte av att blotta allt det elände jag vuxit upp i.
Jag var starkt medberoende till min psykiskt sjuka mor och ville inte utsätta henne för påminnelsen om vad hon bidraget till. Än idag ser jag inte annat än de friska vuxna runt oss som skuld till hur långt det gick.
För att göra en väldigt lång historia kort, så skrev jag boken efter min mors död, tryckte upp ett antal böcker, lät de som frågade köpa ett ex, men satte sedan ner alla kartongerna i källaren. Jag ville inte bli bedömd som varken svag eller stark inte heller feg eller modig. Jag ville bara glömma. Skrivandet väckte hela min barndom till liv. Det som tidigare låg i dimma blev plötsligt kristallklart. Jag ville bara stoppa tillbaka det i dimman.
Men jag var ju modig som skrivit ner allt. Modig som lät trycka boken. Tanken var ju god, jag ville att andra vuxna maskrosbarn skulle känna sig stolta över sina förmågor (för det är mitt största ansvar, att få alla andra att må bra)
Och sen ställer jag alla kartongerna med böcker i källaren! Ja, exakt vad ett maskrosbarn skulle göra.
Jag vill inte bedömas, inte granskas, inte vara till besvär men absolut inte heller tyckas synd om. Jag insåg ju när jag skrev hur hemskt denna lilla tjej som var jag hade det.
Det är nästan symboliskt för många vuxna maskrosbarn 💛
Lite mer fakta nu:
Att:
Våga berätta
Våga synas
Våga ta plats
… kan kännas farligare än att överleva.
Många som vuxit upp med otrygghet har lärt sig:
Ta inte för mycket plats
Stör inte
Var duktig
Klara dig själv
Visa inte för mycket
Att ge ut en bok om sitt liv bryter mot allt det där. Det är sårbart. Det är synligt. Det är “här är min röst”.
Att ställa böckerna i källaren betyder inte att jag misslyckades.
Mer att min inre röst sa:
“Det här är för farligt.”
Böcker i kartonger är inte döda drömmar.
De är vilande mod.
Har man erfarenhet av vad djup skam innebär, så kallas det mod att skriva ner vad som hänt. Jag måste lära mig att kalla mig själv för modig, vara stolt över att vara modig.
Vad innebär det egentligen att vara ett
”Vuxet maskrosbarn”?
Att bli ett vuxet maskrosbarn handlar oftast om att man som barn har vuxit upp i en otrygg, våldsam, missbrukande miljö – men ändå lärt sig att klara sig själv och att överleva. Ordet maskrosbarn syftar på maskrosen som söker en spricka i asfalten att växa upp igenom för att blomma– trots tuffa förhållanden.
Man kan bli ett vuxet maskrosbarn om man som barn till exempel har:
Haft föräldrar med missbruk
Vuxit upp med psykisk ohälsa i familjen
Upplevt våld eller konflikter
Känt emotionell försummelse
Tvingats ta stort ansvar tidigt (”vara den vuxna i rummet”)
Levt i otrygg ekonomi eller instabil miljö
Vad händer när man blir vuxen?
Många som varit maskrosbarn som små utvecklar styrkor som:
Självständighet
Empati
Hög ansvarskänsla
Förmåga att läsa av andra
Men också sårbarheter som:
Svårt att be om hjälp
Överansvar
Svårt att sätta gränser
Känslor av ensamhet eller att inte räcka till
Relationssvårigheter
Att vara ett vuxet maskrosbarn betyder alltså inte att något är “fel” – det betyder ofta att man varit stark länge. Men det kan också betyda att man burit för mycket själv.
0 kommentarer