När jag blir stor ska jag bli lycklig" Det var mitt svar när någon undrade vad jag skulle bli när jag blir stor. Det är också titeln på boken jag skrivit om min kaotiska tid i vuxenlivet, mitt liv som maskrosbarn.
Jag var fem år gammal och visste redan hur tuff bestraffning kändes. Jag visste hur det kändes att få så mycket stryk att jag inte fick luft. Jag visste hur ont det gjorde att bli slagen med tillhyggen som klädhängare, mattpiskaren och andra greppvänliga hårda saker. Jag visste hur ont det gjorde när någon slet tussar av mitt hår
När jag satte absolut sista ordet i boken så föll jag i gråt.
Dels för att jag älskar slutorden men också för att jag sätter punkt för en tid som tagit ett halvt liv att reda ut. Det har tagit mig 40 år att förstå saker jag gör och inte gör. Jag tog god tid på mig att skriva denna bok för att den skulle kunna hjälpa mig att reda ut ett och annat.
Nu hoppas jag att många kan dra nytta av min resa, mitt sätt och mina tankar. Titeln är ett löfte jag gav till mig själv när jag var fem år gammal.
Men det pågår ju fortfarande för så många barn på olika sätt.
Vi har barn som är hemlösa, i Sverige 2026! Vi har barn som endast äter en måltid om dagen och det är skollunchen. Vi har barn som får kläder via utdelning från organisationer.
Barn utvisas!
En förälder flyr den andra på grund av övergrepp och övervåld men detta betyder inte att lagen tycker att den våldsamma skulle behöva förlora rätten att umgås med sitt barn. Nej, det måste hända något först och när det händer något, då lyssnar man inte på barnet.
Hur klarar man ett vuxenliv utan förebilder och redskap?
Man ser en tendens att unga tonåringar lever ett vuxenliv, begår brott som vuxna människor men helt utan konsekvens. Tonåringar som blir föräldrar när de själv fortfarande är barn.
Jag är en av dem som blev tonårsmamma.
1 kommentar
Ska läsa din bok. Så bra att du skrev den. Min erfarenhet är att skrivande kan vara terapeutiskt men jobbigt. Jag har många ggr tänkt skriva om min barndom men jag kommer inte många sidor innan jag funderar på om jag orkar skriva. Om jag orkar återuppleva min barndom på det viset. Samtidigt som jag egentligen hela tiden återupplever den. Filmerna som rullar oavbrutet i mina ögon. Hur han knuffar henne så hon ramlar baklänges och slår i huvudet. Tappar medvetandet några sekunder. Jag och min bror hjälper henne upp. Han sparkar och slår henne så hon är blå-svart-röd dagen efter. Hur han ber henne om ursäkt dagen efter när alkoholen tillfälligt lämnar honom. " Jag vet inte vad som flög i mig". Alkoholen förvandlar honom till ett odjur. Rädsla. Våld. Att sätta dörr nyckeln i låset när jag kommer hem från skolan och vara rädd för vad som väntar på insidan. Jo, jag ska skriva. Jag måste skriva. Tack för att du delar med dig av din historia ❤️